Efter att snart ha vart borta från Sverige i ett år börjar jag se tillbaka på vad jag egentligen gjort det senaste året, eller snarare hur jag utvecklats.
Personlig utveckling är viktigt för alla(?) människor, då det inte finns en bättre känsla än att veta att man är bättre på något än man var för 1 dag, 1 vecka eller 1 år sedan. Åtminstone om ni frågar mig.
Vi kan börja med några av de mest uppenbara sakerna, t.ex. språk. När jag kom till Azorerna i april förra året hade jag aldrig fört en konversation med en dansk och trodde inte at våra språk kunde låta så annorlunda som de faktiskt gör. Det vart än smärre chock och jag stod oftast som ett frågetecken när någon snackade danska med mig och fick ibland ta till engelska för att undvika missförstånd. På solresor har vi inte några danska gäster, all danska jag hört/pratat har vart med vårat systerbolag Bravo Tours. Jag vill inte påstå att jag talara danska, absolut inte, mitt uttal är horribelt (Tror nog alla kära danskar kan instämma), det är fortfarande många ord jag inte ar en aning om plus att varje gång jag träffar en ny dansk tar det et tag innan man väjer sig vid dialekten samt hur de talar. Trots allt detta kan jag idag föra en konversation med en dansk, det gäller bara att båda parter visar respekt gentemot varandra, talar långsammare och byter ut vissa ord, sedan kan man se att danskarna är minst lika trevliga som vi, bakom all den där gröten i halsen. 😉
Lite samma är det med spanskan, läste 3 år i högstadiet, 1 termin på gymnasiet och har aldrig på riktigt talat det utanför skolbänken. Men idag kan jag föra lättare konversationer och göra mig relativt bra förstådd. Spanjorerna jag talar med envisas med att säga att min spanska är bra, men jag vet att de säger de bara för att uppmuntra mig att prata mer, men lite stolt blir man trotts detta när de envisas med ”Su espanol es bueno”.
Jag har generellt blivit mer ordningsam, både privat och arbetsmässigt. Mycket utav detta har nog att göra med att man är mer självständig i det här yrket än åtminstone jag vart tidigare. Det vore en lögn att påstå att jag någonsin varit den mest ordningsamma personen som vandrat denna jord, men trotts detta är jag stolt över jag iallafall har mer ordning och reda kring mig. Kommer oftare i tid, lämnar in saker när de ska vara inne, kommer ihåg småsaker bättre än förut och har allmänt bättre koll på vart jag har saker och ting (Läs städar oftare). Just denna punkt kan för många se fånig ut, men för någon som jag, som faktisk alltid stått ut med att jag sätter mig själv i jobbiga situationer för att jag glömt det ena eller det andra så är det enorma framsteg!
I denna kategori vill jag även inkludera att jag tar tag i saker som jag säger att jag vill göra, istället för att kontinuerligt skjuta upp det. Att jag börjat träna ca 3-4 gånger i veckan är bra bevis på detta!
Att prata har jag aldrig haft några problem med, jag lovar att det finns till och med de som skulle vilja påstå at jag kanske bubblar på lite för mycket ibland. Men att prata med en total stranger har alltid gjort mig lite nervös. Just för att man vet inte vad som komma skall. Men idag, när jag möter så mycket nya människor varje dag utav blandade nationaliteter, utseende och humör har jag insett att det finns ingen anledning att vara nervös, så länge jag är flexibel kan jag babbla på med vem som helst.
Det samma gäller att tala inför folk. Har aldrig haft några direkta problem med det, bara det att jag alltid blivit sjukt nervös. Har alltid vart bra på att dölja detta dock. Men här om dagen slog det mig, framför mig hade jag ca 30 personer, och jag höll ett välkomstmöte. Jag behövde inte bita mig i tungan innan för att förhindra att jag blev torr i munnen, jag pratade inte för fort och jag var helt avslappnad, ända in i benen. Den känslan säger jag bara.
Jag skulle kunna fortsätta med mitt lilla skrytinlägg här, men inser att jag trotts alla mina personliga framsteg fortfarande har många saker jag fortfarande kan bli mycket bättre på.
T.ex. att höra av mig till mina nära och kära.
Denna punkt är nog den jag skäms mest av allt för. Jag ringer allt för sällen hem, skriver på tok för lite meddelanden till mina vänner på facebook, sms, skype eller vilken plattform det nu må vara. Men denna punkt är samtidigt den som flest guider generellt har störst problem med. Efter att ha talat md mina kollegor på alla destinationer har de visat sig att de flesta tycker att det alltid är vi (guider) som måste ta kontakten med alla hemma i sverige. Hur kan detta komma sig? Saknar vi er mer än ni saknar oss? Det finns många teorier kring detta och jag skall såklart inte gå in på alla eller skylla på någon, vill jag prata med folk där hemma så bör jag göra det också, inte bara tänka att jag ska göra det! (Hmm, jag kanske inte blivit lika bra på att ta tag i saker som jag trodde?)
Men som sagt, för mig är personlig utveckling väldigt viktigt, då jag alltid strävar mot att bli en bättre människa, vän, kollega, bror, son och vad annat jag nu kan tänkas vara för någon.
Hur mycket har du utvecklats det senaste året? Är du stolt över det du uppnått eller finns det saker du också önskar du var bättre på?
Jag har även börjat sätta upp lite mål här i livet somliga större än andra, så att jag alltid har något att sträva efter. Har ni hört talas om en ”bucket list”? Om inte kommer ni få reda på vad detta är i mitt nästa inlägg….
(Är det förresten någon som kommer ihåg mitt inlägg om vädergudar? Gissa vad, jag är ledig och det är dåligt väder, oväntat va! *Bitter*)
The adventures of Jonathan! 
Senaste kommentarer